Kickan är ute och rullar i stadskvarteret som så många gånger förut. Varje tag på rullstolens drivring känns till en början tungt, och det knakar oroväckande i armar och axlar. Även rullstolen knakar – det är dags att beställa tid på Hjälpmedelscentralen. Tankarna avlöser varandra och hon passerar affär efter affär och får plötsligt en ingivelse att besöka secondhandbutiken som är en av få affärer som det går att ta sig in i med rullstol. Direkt söker sig blicken till ett bord. Där står kaffekopparna med fat och assietter som hon alltid tyckt varit fina, tillverkade av en välkänd porslinsfabrik, i fint skick och priset är bra. Den lilla röda blomman i blomrankan lyser starkt, nästan hypnotiskt. Kickan, som egentligen inte behöver en endaste sak till, är besegrad.
Väl hemma packar hon upp porslinet och känner sig glad bara av att titta på form och färg och hur bra det passar på köksbordet och matchar inredningen. Det fanns fem koppar, men Kickan bestämde sig för att köpa fyra av varje för det är lagom med högst fyra gäster samtidigt. Oftast har hon en gäst åt gången.
Kickan som är påhittig och idérik kommer på konceptet Kaffefika med Kickan, vilket ska äga rum lördags- eller söndagseftermiddagar och pågå i högst två timmar. Under den begränsade tiden får de bara prata om roliga saker som höjer nivån på signalsubstanserna oxytocin för samhörighet och mänsklighet och serotonin för nöjdhet och gott humör. Det är strängt förbjudet att prata om all världens elände eller krämpor. Och mobiltelefonerna får inte heller vara med, undantaget att ta bilder med.
Kickan inventerar bland konditorier i närheten för att hitta småkakor och bullar som smakar och ser ut som hembakta. Hon minns från barndomen då det bjöds på kalas och småkakorna var små och inte som nu då en kaka är lika stor som sju sorters kakor tillsammans. Kickan hittar ett kafé som har eget bageri och säljer kakor som är små och smakar hembakt. De säljer även små kanelbullar och kardemummabullar.
Vännerna gillar idén och tackar gärna ja till inbjudan, och det visar sig vara ett strålande koncept för spridning av mågott-känslor. Smakerna väcker liv i gamla minnen som de gärna delar med sig av. Spända ansiktsuttryck slätas ut, ögon börjar glittra igen och skratten klingar.
Svårare än så behöver det inte vara att skapa en stunds gemenskap och vara i bubblan fika där inget elände släpps in. En stund av njutning som ger ny kraft och inger hopp.
Hound Dog är en återkommande gäst, och han uppskattar verkligen kaffefikat. ”Det här är banne mig den godaste äppelkakan jag har ätit!”
På bageriet bakar de laktosfritt och Kickan bjuder in till tårtkalas. Hound Dog, som är laktosintolerant, har inte ätit prinsesstårta på decennier och utbrister mellan tuggorna: ”Ska du bidra till att jag får ännu fler laster?!”
Vännen C frågar om hon får visa något i mobiltelefonen, men Kickan är tveksam. C står på sig och lovar att det är något roligt. Och sedan hörs Tage Danielssons välbekanta stämma i sången Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar (Lådan 1968. Sången i helhet finns på Youtube och Spotify):
”Jämt det står i pressen
krig och nöd på varje rad.
Våld och förtryck gör mig ledsen,
men kaffe och bullar gör mig glad.”