Hiba Alqaysi sitter på kontoret på Mittuniversitetet i Sundsvall. När jag pratar med henne arbetar hon för fullt i slutskedet av sin doktorsavhandling. Hon berättar på flytande engelska om vägen till Sverige från Irak via USA. Upplevelsen av att leva med funktionsnedsättning i de tre länderna skiljer sig mycket från varandra.
I USA var den fysiska tillgängligheten bra. Men jag bodde där på ett studentvisum, så det fanns ingen möjlighet att få läkarvård eller fysioterapi. Min försäkring från Irak var inte värd så mycket och alla hjälpmedel fick jag köpa själv, säger Hiba.
Hon är född och uppvuxen i Irak. Under sista året på gymnasiet var hon med om en bilolycka och tillbringade sex månader på sjukhus. Avdelningen med inriktning på rehabilitering hade tidigare haft bra läkare, fysioterapeuter och arbetsterapeuter, men under kriget lämnade de flesta av dem landet. Hibas sjukhusvistelse innefattade bara grundläggande träning och kunskaper om förflyttningar.
Efter utskrivning tillbringade hon ett år hemma innan hon avslutade sin utbildning och gick fyra år på universitetet. Hon bodde hos sina föräldrar tills hon som 24-åring lämnade Irak för att läsa in en masterutbildning inom IT i USA. Det var där hon insåg att personer i rullstol faktiskt kan leva ett självständigt liv, och hon beskriver flytten som ett stort uppvaknande.
– Plötsligt kom insikten om att jag kunde bo själv, duscha och klä på mig utan hjälp. Innan jag kom till USA kunde jag inte själv flytta över från stolen till en bil. Jag visste knappt att det fanns en värld utanför mina föräldrars hus.
Men steg för steg förändrades allt för Hiba.
– På campus fanns redan tillgängliga rum att flytta in i om en student med rörelsehinder skulle komma. Jag kunde ta mig till universitetet själv, för trottoarkanterna var avfasade och klassrummen tillgängliga.
Efter genomförd masterutbildning funderade Hiba på att återvända till Irak, men det visade sig omöjligt att få ett arbete där. Hon beskriver situationen i Irak som mycket svår. Jobben är få, även för högutbildade. I det krigshärjade landet är bristerna stora vad gäller fysisk tillgänglighet, men hon menar också att det finns kulturella skillnader som försvårar livet för personer med funktionsnedsättning.
– Det handlar om attityder. Man möts alltid av medlidande, aldrig av acceptans. ”Din stackare, som är så ung och drabbad”, låter det. Jag vet att jag är ung. Men situationen är som den är och jag kan inte förändra det.
För Hiba är det huvudet som är det viktiga. Hon skulle gärna åka tillbaka till Irak på besök men skulle inte kunna bo där igen.
– Nu är familjen dessutom spridd över hela världen. Mina föräldrar och en bror i Istanbul, en syster i USA och ytterligare en bror i England. Jag var i Irak senast 2018. Det är hög arbetslöshet, låg livskvalitet och ännu värre för någon med funktionsnedsättning.
I stället sökte Hiba arbete i Sverige, som doktorand på Mittuniversitetet i Sundsvall. Hon gjorde sin ansökan genom en intervju online, och det var först i slutet av ansökningsprocessen som hon nämnde sitt rörelsehinder. Hon beskriver hela processen som odramatisk, och när hon kom till sin nya arbetsplats fanns det dörröppnare överallt och trösklarna var borttagna.
Däremot var tillgängligheten sämre i studentlägenheten, och hon beskriver processen med bostadsanpassning som invecklad och byråkratisk. Efter fem år i Sverige har hon börjat lära sig systemet men har ännu inte riktigt koll på vad exempelvis Försäkringskassan gör. Som nyinflyttad person med funktionsnedsättning fick hon själv skaffa sig information om hur systemet fungerar.
– Jag visste inte ens var jag skulle börja. Men färdtjänst, bostadsanpassning och hemtjänst lyckades jag fixa inom en månad från det att jag fick mitt svenska personnummer. Jag fick samma rättigheter som en svensk.
Hon har alltid behövt köpa sina egna rullstolar, i både Irak och USA, och hon hade med sin gamla stol när hon kom till Sverige.
– Efter en tid här gick ett hjul sönder och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag blev väldigt förvånad när husläkaren hänvisade mig till något som hette hjälpmedelscentralen. Processen var ganska lång, men till slut fick jag en ny rullstol, en elrullstol och en duschstol. Och jag behövde inte betala själv.
Det var genom sin rehabiliteringsläkare i Härnösand som Hiba blev tipsad om RG:s verksamhet. Tanken var att hon skulle gå introkursen, men då kom covidpandemin och kursen blev digital. I stället gick hon utvecklingskursen för kvinnor och uppskattade möjligheten att fysiskt kunna träffa RG:s ledare. Hon beskriver kursen som ytterligare ett litet uppvaknande.
– Jag är väldigt glad att jag kunde gå kursen. Det var mycket intressant, tjejerna hade egna bilar och körde själva. Det var en ännu högre nivå av självständighet. Och jag fick lära mig mer om förflyttningar. Jag hade gjort fel tidigare men kunde lära mig göra rätt.
Att ta körkort och skaffa bil står nu högt på Hibas prioriteringslista, men hittills har inte tiden räckt till. Arbetet med doktorsavhandlingen har upptagit det mesta av hennes vakna tid. Men hon beskriver ändå uppdelningen mellan jobb och fritid som en stor skillnad mellan USA och Sverige. Här går man hem när arbetsdagen är slut, och chefen förväntar sig inte att man ska stanna långt inpå kvällen.
– Jag vill stanna i Sverige och fortsätta att arbeta när utbildningen är färdig. Då ska jag gå SFI och lära mig svenska också; nu kan jag varken prata eller förstå svenska. Alla här pratar så bra engelska och allt arbete är på engelska, som så ofta i den akademiska världen.
Vinterdagarna är korta i Sundsvall, och solen går snart ned utanför Hibas kontorsfönster. Det är dags att målmedvetet arbeta vidare. Men när doktorsavhandlingen inom området smartkameror och ansiktsigenkänning är slutförd hoppas hon få mer tid till sitt stora fotbollsintresse. Och till sommaren kanske hon rent av kan ta bilen genom Europa och se favoritlaget Real Madrid spela hemma på Santiago Bernabéu-stadion.