”Jag på institut”, tänkte jag. ”Min mors ärligaste son, som alltid försökt hålla mig ute i ljuset och lära mig saker av verkligheten. Skulle jag nu börja anlita halvskumma institut för att få mina behov tillfredsställda? Eller vad är detta?”
Jag sitter på ”tricken” till ”Blacken”, formulerar mig och samlar tankarna, granskar och tänker efter. Jag hade samma dag fått ett papper framför ögonen, ett papper som låg och skräpade på RG:s kansli. Ingen verkade bry sig om pappret där det låg lite slarvigt slängt på ett skrivbord. Eftersom jag under en längre tid haft svårt med idéer och uppslag spände jag blicken i texten och läste högt för mig själv.
Det stod bland annat så här. ”Det finns skäl att framhålla att institutets verksamhetsfält är sådant att jämsides stabilitet och kontinuitet måste stor flexibilitet till omvärldsförändringar alltid upprätthållas. Av det skälet kan naturligtvis vissa förändringar av den planerade verksamheten i realiteten komma att uppträda.”
Denna svada visade sig vara hämtad ur ”Förord till kompletterande material för Handikappinstitutets verksamhetsplan för 1986”.
Jag läste texten om och om igen för att slutligen komma fram till vad den betydde. Jag slöt mig till uppfattningen att detta var en skänk från ovan, ty det stod ju faktiskt att Handikappinstitutets verksamhet gick att påverka om man nu som jag sällade sig till kategorin ”omvärldsförändringar”.
Jag kliver av tricken och flanerar genom vårsolens sken bort mot det hägrande HI. Emellertid blir det lite trassligt att ta sig in ty i dörren springer jag ihop med en man som verkar oerhört angelägen att skyndsamt avlägsna sig ur byggnaden. Jag antar att det är en HI:are och får honom att förklara sitt raska avvikande.
Han är tämligen upprörd och pratar fort, nästan så fort att jag inte hinner anteckna vad han säger.
– Inte en dag till, här skiter folk i omvärlden, helt vända in mot sig själva. Klagar bara över ”di där handikappsade” som ställer en massa krav. Nej, satan i havet, inte en dag till.
Han avlägsnar sig och jag står ensam på tröskeln till ett Samhälleligt institut. Jag försöker få någon sorts rätsida på det mannen talat om för mig, men lyckas inte riktigt.
Jag bestämmer mig för att mannen är en ”omvärldsförändring” och styrkt av känslan att inte stå ensam i kampen klampar jag in genom entrén.
Jag förklarar mitt ärende för receptionisten och undrar stilla om hon vet vart jag ska vända mig. Hon rabblar automatiskt upp en färdbeskrivning som sällan överträffats och jag beger mig ut på en färd genom korridorer och trappor. Jag seglar in genom dörren till något som verkar vara ett intressant rum för mitt uppdrag.
Jag finner mig stående i en verkstad! Killarna där inne har inte märkt mig, de sitter och diskuterar något som verkar ligga dem mycket varmt om hjärtat ty det gestikuleras och pratas i grova ordalag. Jag skymtar en liten invalid som ser ut att vara målet för argumentationen. Den lille säger inte så mycket men ger ett intryck av att inte riktigt förstå.
Han slår ifrån sig och påpekar försiktigt att han endast ville ha hjälp med reglagen i sin bil. Verkstadskillarna vrålar och slår sig för bröstet och jag ger mig av därifrån.
Jag vet inte hur men några minuter senare snubblar jag över tröskeln till något som ser ut att vara ett lunchrum. Ett halvdussin HI:are sitter håglöst och stoppar i sig rester från igår. Diskuterar snön som föll i förfjol till tonerna av ”Seniorpuls” som dånar ur den lilla radion av modell äldre.
Jag gör dom varse min enkla existens och framför mitt ärende. Reaktionen låter vänta på sig men slutligen kliar sig en dam i huvudet och säger att: ”Så där har vi aldrig gjort förut”
Jag förklarar igen och undrar om det finns någon ansvarig för presskontakter. Jag menar HI ska ju se till att information om hjälpmedel sprids i landet.
Den sig i huvudet kliande damen vaknar till liv och drar sig till minnes att ”ja just det, vi har informationsmaterial”. Hon drar iväg med mig till ett litet rum i närheten där det sitter en kille och skriver maskin. Hon ber killen att informera mig om HI.
– Vet du att 500 000 vuxna människor kissar på sig varje dag?
– Nej, det visste jag inte men jag söker någon som är ansvarig för presskontakter.
– Tala med din distriktssköterska!
Jag kilar tillbaks till lunchrummet och frågar helt enkelt vem som är chef på det här stället.
– Holmstedt, svarar en dam. Men han är nog väldigt upptagen för jag har inte sett honom sen i julas, men han lär ska vara på sitt rum.
På vägen till Holmstedts rum funderar jag på det faktum att det var handikapprörelsen som startade HI. Men jag har inte sett en enda invalid sen jag kom, endast ett antal inkontinenta.
Jag går i allvarstankar och undrar om HI har någon framtid i den skepnad det nu går klädd. Jag hinner dock inte tänka tanken klart ty där står hon – Draken!
Jag svettas, darrar, men repar mod och drar än en gång historien om papperet med meningen jag läst, presenterar mig som ”omvärldsförändring” och ber att få träffa Herr Holmstedt, tack.
– Nej, se det går inte, allt har sin tid, även herr Holmstedt, och herr M får komma tillbaka en annan dag.
Tackar och bockar, böjer rygg och tar stryk, kuvandets tunga ok läggs på mina axlar.
Herr M reser ragg men lägger svansen mellan benen och benen på ryggen. Katten på råttan och råttan på repet. Tillbaks till kansliet och ännu ett fint uppslag till artikel har runnit mig ur händerna.
Det finns skäl att framhålla att omvärldsförändringar inte är annat än ord och tomt prat. Lögn och förbannad dikt.
Harry M. Högaktningsfull