Hej Gösta!
Du kom till oss på Karolinska Universitetssjukhuset i går med ambulanshelikopter. Du hade fått en fraktur på halsryggen, revbensfrakturer, skallbasfraktur och en traumatisk subarachnoidalblödning. Du opererades i halsryggen på natten. Eventuellt måste du opereras igen. Nu är du sövd och ligger i respirator. Vi tar hand om dig hela tiden!
Det har gått ett och ett halvt år sedan jag fick denna hälsning i en liten dagbok från de mest fantastiska, underbara vårdare någon kan tänka sig. Min kropp var förlamad från bröstkorg till tåspetsar och mitt ”gamla” liv slut. Det var dags att börja ett nytt kapitel i livet. Det var då jag bestämde mig för att fortsätta den dagbok mina räddare hade börjat skriva. Här börjar den.
Sjuk
Några dagar efter operationen. Jag minns ingenting av den tiden. När jag ser bilden av mitt ansikte kan jag långt inom mig känna rosslet, slemmet, bristen på syre, tröttheten.
1 månad e.o. (efter operationen)
Överförd till Stockholms sjukhem. Enligt läkare blir jag kvar här i sex veckor – över lucia och jul. Kanske nyår också. Nu reser sköterskorna mig ur sängen. Jag lutar armbågarna på gåbordet. Blundar, vågar knappt öppna ögonen. Det kändes tryggt i sängläge. Och nu … att plötsligt se omgivningen från 180 centimeters höjd. Det känns nästan overkligt.
2 månader e.o. Julafton
Det är julafton. Får två timmars permission. Varsamma händer flyttar min rullstol till rullstolstaxin. Jag får komma hem! Lyfts över till favoritfåtöljen. Skinka, köttbullar, rödbetssallad, potatis. Sedan tillbaka till Stockholms sjukhem. Det ska ta ytterligare en månad innan jag skrivs ut.
8 månader e.o.
RG Aktiv Rehabilitering, Bosön
Jag har fått komma till Bosön för rehab. Bosön? Här finns bara elitidrottare. Trodde jag. Men bland alla dem tränar också RG Aktiv Rehabiliterings lilla grupp med åtta–nio personer. Jag blir en av dem.
Vi tränar stakning. Utan kondition ingen förbättring. Några saknar ben, andra har visserligen ben men är förlamade som jag. En har förlorat kraften i händerna. Men vi stakar och stakar.
10 månader e.o.
RG Aktiv Rehabilitering, Bosön
Tio månader – en oändlig tid, eller bara ett ögonblick? Vad vill jag med mitt liv? Min instruktör Masse frågar och jag tvekar. Att bli bra. Bra? Ja, att kunna gå igen, städa, laga mat, köra bil, gå tre trappor ned från lägenheten om det börjar brinna. Spela golf, biljard och … och skjuta båge. Båge? Då börjar vi där. Balansträning. Det är aldrig fel, säger Masse.
11 månader e.o.
Det är dags att äntligen få kommunicera med omvärlden. Färdtjänsten har på ett underbart sätt hjälpt mig komma från hemmet till Bosön. Tre gånger i veckan körs jag fram och tillbaka. Men det kan inte ersätta friheten att själv styra över tillvaron.
Ett första steg är tunnelbanan. Känns obehagligt att veta att det finns ett glapp mellan perrong och vagn. Enligt experterna ska rullstolen klara det, men ändå … Jag är noga med att köra rakt över glappet. Inte vinkla för då viks hjulen. Jag forsar elegant rakt in i t-banevagnen och tvingar en förskräckt mamma att snabbt dra undan en barnvagn. Har svårt att dölja min glädje. Elva månader efter olyckan är jag tillbaka på t-banenivå. Yess!
11 månader e.o.
Har paddlat kajak. Testade i Brunnsviken där RG har egen utrustning. Det gick bra. Testar nu ”torrpaddling” på Bosön. Svajar från sida till sida på den smala sittdynan. Magmusklerna jobbar intensivt, armar och rygg spänns, vänster fot tar spjärn, höger är stum, känslolös.
Varför är detta bra? Vad lär jag mig? Balans. Armstyrka. Träningen sätter fart på varenda muskel som har den minsta lilla nervkontakt med hjärnan.
12 månader e.o.
Benen lyder inte. Det är förstås inte konstigt. Hjärnan arbetar säkert för fullt med att lära benen ”lyssna” på order från hjärnkontoret. Då händer det. Jag rullar runt på golvet, griper efter rullstolen, får tag i armstödet, segar mig upp till knästående, vänster ben dras tveksamt samman. Plötsligt har jag fäste mot golvet. Jag segar och drar. Höger ben är orörligt men vänster svarar. Inte mycket men ändå. Utan någons hjälp är jag för första gången på väg att sätta mig i rullstolen.
15 månader e.o.
Hur kul kan det vara att dra dammsugarslangen fram och tillbaka? Kanske inte kul men trots allt en skön känsla att orka. Konditionsträningen hos RG Aktiv Rehab på Bosön har satt fart på magmuskler, pinnsmala armar och stel rygg. Vardagslivet börjar återvända.
18 månader e.o.
Vatten är grundläggande för mig. Den kroppsvarma bassängen (nåja, 27 grader i alla fall) på Bosön öppnar nya vägar. Jag marscherar i vattnet. Vänster, höger. Vänster, höger. Och det funkar!
En timme senare klättrar jag upp ur bassängen. På nytt känns fötterna som blyklumpar, vänster ben som spagetti och höger ben lika stumt som tidigare. Bassängträningen har redan fått hjärnkontoret att koppla nervtrådarna. Kan det kanske sätta fart på min urusla balans också?
18 månader e.o.
Från bassängtest till balansprov. Masse ställer två pallar på varandra framför maskinen. Jag kravlar upp med ena benet, sedan det andra och börjar staka. Ryggen håller, rumpan spänns och … benen darrar inte längre! När den digitala avståndsmätaren registrerar över 300 meters stakning är jag nöjd. Mina förlamade ben har tagit mig till ett nytt personbästa.
19 månader e.o.
Hur tar jag mig ned från tredje våningen där hemma om det börjar brinna och hissen inte får användas? Då får vi träna trappsteg, säger min instruktör.
Det finns en brandtrappa på Bosön. Tre våningar, hundra trappsteg. Vi testar. Krycka på ena sidan, järnräcke på den andra. Ett trappsteg, två. Tre … fem … tio … tjugofem … fyrtio … åttio … hundra. Det gick! Sedan ett glas vatten och tillbaka nerför trappan till rullstolen.
Efteråt har jag stela ben och träningsvärk i magmusklerna men, alltså, vad spelar det för roll? Inget strul med hissen kan längre stoppa mig.
20 månader e.o.
Jag kan stå, paddla, åka tunnelbana, gå i trappa. Fattas bara att köra bil. Därför behöver jag mer kraft i benen. Skjuter en blytung släde framför mig på mattan i gymsalen. Vänster, höger. Vänster, höger. Släden, som för bara några månader sedan vägrade flytta sig mer än någon meter, rör sig nu motvilligt meter för meter. Nytt rekord: Fem meter!
21 månader e.o.
Äntligen bakom ratten. Automatlåda och hybrid. Träningen har koncentrerats till ben och magmuskler. Första åkturen görs på helgstängd parkeringsplats. Höger fot tar hand om gaspedalen. Den vänstra är beredd på bromsen. Flyttar växelspaken till D som i Drive och vi glider i väg.
Du kör säkert som en taxiförare, säger min gode vän som lånat ut sin bil och nu sitter bredvid mig.
22 månader e.o.
Jag tänker på drömmarna för tolv månader sedan. Jag ville klara att städa, laga mat, gå tre trappor om hissen strejkar, simma, spela golf och biljard, skjuta pilbåge, köra bil. Men mest av allt: Kunna gå.
Jag tar ett steg, jag tar två. Vilar. Ett, två, tre. Vilar. Fem meter (rekord!) och jag dryper av svett. Nytt försök några dagar senare. Tio meter. Nytt försök. Tolv meter. Senare 15, 25, 40!
Jag vet förstås inte om jag någonsin kommer att kunna gå obehindrat. Men så länge min fru och mina envisa, positiva tränare hos RG Aktiv Rehabilitering tror på mig, och min formkurva pekar uppåt det allra minsta, fortsätter jag att mala på. Det sägs att 70 år är det nya 50 så jag är ändå bara i övre medelåldern, 79 år. Nog finns det mer att göra.
