Katarina Gospic är läkare, hjärnforskare, fysiolog och författare. Hon syns i tv som hjärnexpert och håller föredrag. 2018 utkom hennes sjätte bok om hjärnan, Hjärnbalans – Digital detox i en uppkopplad vardag, en lättläst och tänkvärd bok med många tips om varför skärmtid och slösurfande ska begränsas.
– Digital detox i en uppkopplad vardag.
Vi lever i en tid av ständig förändring. Den tekniska utvecklingen har gått i rasande fart och bidragit till en globaliserad och digitaliserad värld. De flesta av oss har dragits med, fascinerade av alla nya och spännande möjligheter. Men nu är det dags för reflexion. Många forskare har börjat studera olika aspekter av teknikanvändandet och har dragit intressanta och till viss del alarmerande slutsatser om vårt nya digitala samhälle. Vi har börjat inse att ohämmad digital konsumtion kan få konsekvenser.
De som varit pionjärer inom utvecklingen av it-tekniken använder den inte i lika hög grad längre. Steve Jobs var väldigt restriktiv med skärmtid för sina barn och Bill Gates lät inte sina barn få en smarttelefon förrän de var 14 år. De är självklart inte emot tekniken som de själva utvecklat men har förstått att den behöver användas med medvetenhet och med begränsningar.
Vi har samma hjärna i dag som på grottmänniskornas tid för 40 000 år sedan, vilket innebär att vi är programmerade att älska snabba belöningar, oavsett om det gäller att sluka tomma matkalorier eller tomma surfkalorier. För den moderna tidens grottmänniska är det dags att bli mer medveten för att uppnå digital balans. Viktigast av allt är att kroppen och hjärnan hänger ihop. Kropp och själ måste harmonisera för att ge de bästa förutsättningarna för ett maximerat välbefinnande.
Ger vi oss tid till det vi är skapta för och mår bra av, som att ge och få kärlek, leva nära naturen och sköta vår hälsa så får vi de bästa förutsättningarna för att bli starka.
Inom forskningen har man börjat titta på vad som händer med interaktionen (samspelet) mellan föräldrar och barn om barnen ignoreras medan de vuxna väljer mobiltelefonen. Man har studerat hur barn mellan 7 och 24 månader interagerar med sina mödrar i närvaro av mobiltelefonen. Det visade sig att barnen blev mer ångestfyllda när mamman höll på med telefonen än när hon inte gjorde det och de hade också större svårigheter att lugna sig efteråt.
Sherry Turkle är en amerikansk forskare som har konstaterat att vår förmåga att känna empati har minskat med 40 procent under de senaste 20 åren. Enligt henne är det på grund av det intensiva teknikanvändandet. Hennes tes är att vi inte utvecklar empati om interaktion i verkliga livet, människa till människa, får begränsat utrymme. En skärm kan inte spegla andras känslor. Det har till exempel visat sig att bebisar vars föräldrar tillbringar mycket tid med mobiltelefonen, har sämre ansiktsmimik.
I en studie intervjuade Sherry Turkle 300 barn. Det framkom att många kände sig svartsjuka och ledsna när föräldrarna var alltför upptagna med sina mobiltelefoner. Hälften av barnen uppgav att de ville ta föräldrarnas mobiltelefon ifrån dem om de kunde. I en annan studie förbjöds en grupp sjätteklassare all skärmtid under fem dagar. Före och efter testperioden undersöktes deras förmåga att uppfatta och beskriva andra människors känslor. De som varit skärmfria blev bättre på att urskilja och tolka ansiktsuttryck, kroppsspråk och känslor än den kontrollgrupp som tillbringat de fem dagarna som vanligt.
Barn behöver alltså interagera med andra människor för att förstå deras känslor, vilket är grundbulten i empati. I hjärnan finns så kallade spegelneuron som gör att vi härmar uttrycken hos dem vi samspelar med. På så vis sätter vi oss bokstavligen in i en annan människas situation. För att detta ska ske krävs naturligtvis att vi tittar på varandra; det räcker inte med att chatta eller sms:a.
God interaktion är dessutom viktigt för språkutvecklingen. Att lyssna på en bok ger inte samma språkutveckling eller träning för hjärnan som att läsa en bok.
I naturen blir hjärnan stimulerad på ett behagligt men lågintensivt sätt.
Man talar i dag också om Google-effekten, att vi struntar i att memorera saker. Men om vi inte tränar hjärnan att komma ihåg någonting blir den slö och vi får allt svårare att minnas även de enklaste sakerna. Det är som att det uppstår en slags digital demens.
De som konsumerar sociala medier för att se vad andra gör löper ökad risk för depression. Inom lyckoforskningen har det visats att en sådan enkel sak som att berätta för sig själv vad man är tacksam över ökar känslan av lycka. Men de sociala medierna bidrar till att splittra vårt fokus eftersom de hela tiden visar oss vad vi inte åt för lyxmat och vilken fest vi inte var på. Om man däremot använder sociala nätverk till att träffa människor i verkliga livet, till exempel om man är med i en Facebookgrupp för att träffas på gymmet och träna eller gå på konstutställning, bidrar det till något positivt som gör att vi mår bättre.
Även sömnproblem har förvärrats i och med det ökande digitala användandet. Ett tips är att lämna mobilen och datorn utanför sovrummet.
Att vara i naturen är ett riktigt mirakelpiller. Det är ett bra sätt för hjärnan att återhämta sig och bidrar både till ökat mentalt välmående och boostad kreativitet. I naturen blir hjärnan stimulerad på ett behagligt men lågintensivt sätt.
Allt som är digitalt är självklart inte dåligt. Någon som har social fobi och inte vågar gå utanför dörren kan tycka att det är lättare att skaffa vänner på internet. Även den virtuella verkligheten (virtual reality, VR) ger fantastiska möjligheter. De fysiska attributen och begränsningarna försvinner. I VR blir alla jämställda avseende kön, ålder och etnicitet. Har man rörelsenedsättningar IRL (in real life) så kan man hoppa, springa och flyga i VR. Det är också miljövänligt eftersom det sparar in på fysiska resor.