Julia Andersson har diabetes typ 1 sedan femårsåldern. Knappt 20 år senare fick hon diagnosen epilepsi och för tolv år sedan fick hon en inkomplett ryggmärgsskada efter en operation av en tumör som fick henne att känna på döden. Några år därefter gjorde hon en bucketlist och överst på den stod att bestiga Kebnekaise. En bestigning för kropp och själ – före, under och efter de få dagarna på berget.
Det har gått ett par veckor efter bestigningen av Kebnekaise.
– Jag har inte smält allting än. Varje gång jag pratar om det känner jag ren lycka. Lycka över det som jag har kämpat för så länge. Jag har velat upp till Kebnekaise i sju–åtta år. Det stod på min bucketlist som jag började skriva då, några år efter min ryggmärgsskada. En lista av saker jag ville göra inom snar framtid, på lång sikt och som jag ständigt fyller på.
Julia var 17 år när hon kom döden nära, fylld av ovisshet, tankar och frustration. En tid utan planer för framtid, än mindre om att pensions-spara. En tumör öppnade den dörren.
– Jag skrev in mig i Vita arkivet och planerade för begravningen. Tankar som jag mest bar inombords när jag såg att den närmsta omgivningen blev illa berörd av att prata om döden.
Hon ser stark ut. Det är både sant och inte sant.
– Jag har ett hårt pannben. Redan som liten blev jag van vid att vi i vår familj tar tag i hindren och tillsammans löser vi dem. Det har format mig. Vissa saker har jag valt bort för att det inte är mödan värd. Som att springa, som jag tycker är så kul. Smärta och problem med tarmen gör att jag avstår.
Ett tag ville hon klara av vad som helst och såg det som ett nederlag när hon inte gjorde det.
– Nu är det snarare så att det handlar om smarthet. Att strategiskt välja vad som funkar för mig. Och väldigt mycket funkar.
När ryggmärgsskadan, med dess komplikationer, var ett faktum hade Julia år av erfarenhet med strategier för diabetes och epilepsi. När möjligheten att få bestiga Kebnekaise infann sig valde hon som strategi att mörka att hon har epilepsi och ryggmärgsskada.
– Jag gjorde det för att jag ville öka mina chanser att bli antagen. I och med mina mångåriga planer på Kebnekaise så hade jag redan kollat av med mina läkare att det var möjligt för mig att bestiga berget. Inför antagningen tänkte jag att min sjukdomshistorik kunde avskräcka utan att de såg mina förutsättningar.
I februari blev Julia antagen till insamlingsprojektet KEB17 där 30 personer med diabetes typ 1 skulle bestiga Kebnekaise den 9–13 augusti, för att stödja forskning med syfte att öka överlevnadschanser för barn med diabetes i utvecklingsländer. När läkaren i projektet ville ha läkemedelslista av deltagarna nödgades Julia att berätta som det var.
– Hon blev nojig främst för epilepsin eftersom trötthet kan sätta i gång ett anfall. Men jag lyckades lugna ned henne i ett samtal. Jag har inte haft ett anfall sedan jag fick rätt balans på medicinen och det var för sju år sedan.
Julias hälsa har inverkat på hennes förhållningssätt till glädje och sorg.
– Tidigare har jag skjutit bort sorgsenheten genom att tänka att jag var ju glad nyss, då får jag inte vara ledsen. Jag vågade heller inte vara glad, rädd för att snart händer något med kroppen.
Nu tillåter hon sig att känna känslorna fullt ut och därför har livet blivit lättare.
– Det räcker med små glädjeämnen i vardagen. Jag har alltid varit sprallig, hittat på hyss att krydda vardagen med. Nu ännu mer.
Julia hade inga problem med att mentalt förbereda sig för Kebnekaise.
– Däremot ville jag se till att vara väl förberedd rent fysiskt. I stället för att shoppa investerar jag i min kropp i form av träning och kost. Inför Kebnekaise skaffade jag mig en välutbildad PT med fokus på funktionell träning, totalt 20 timmar för 11 000 kronor.
Ebbas bro, utsiktsplats i närheten av Kebnekajses fjällstation.
Från februari till augusti tränade Julia dels med PT 1–2 pass per vecka, dels på egen hand 6–8 pass per vecka.
– Mycket handlade om att öka träningen, göra backintervaller med viktväst eftersom jag skulle ha ryggsäck sedan, att verkligen maxa ut sig. Detta för att få hög syreomsättning eftersom det blir mindre med syre på Kebnekaise ju högre upp man kommer.
Julia räknade ut att gå upp- och nedför Hammarbybacken 18 gånger är lika många höjdmeter som Kebnekaise.
– Det ville jag prova för att veta hur det kan kännas att bestiga berget. En kompis som skulle ha varit med blev sjuk så jag tänkte först strunta i det. Men jag ändrade mig, gick de 18 gångerna ensam i kängor och kommer aldrig göra om det igen, skrattar Julia.
– Jag såg folk komma, träna och gå hem när jag fortsatte min kamp som också var en härlig känsla av att det här fixar jag, och dessutom ensam. På Kebnekaise är vi ett gäng som peppar varandra.
Under bestigningen behövde Julia kolla av blodsockret var tionde minut till skillnad mot normalt sett varannan timme.
– Jag hade totalkoll och åt konstant för att hålla blodsockret på jämn nivå. All kost hade jag provat innan under fysisk aktivitet, såsom tjejklassikern. Min kost bestod av energibars, russin, banan och sportdryck i gelform som jag vet funkar för blodsocker och tarmen.
– Att träna en timme med diabetes kan vara meckigt. En helt annan sak är att bestiga Kebnekaise på tolv timmar med den längsta pausen på en kvart, uppe på toppen en dag med klättring och så den tredje dagen ned igen. Det härliga var att jag kände mig stark, förberedd och hade tur med kroppen den dagen.
Men kvällen före var det annorlunda.
– Jag mådde illa och upptäckte att slangen till insulinpumpen var blodfylld. Jag hade träffat ett blodkärl med nålen för pumpen. Det gjorde att jag inte fick nåt insulin och mitt blodsocker låg på 27. Normalt ska det ligga på 6–8 på mätaren som kan mäta högst till 31.
– Det var farligt. Jag hamnade i syraförgiftning. Men jag visste vad jag skulle göra: Fylla på rikligt med vätska så att sockret går ur och ta extra mycket insulin i lagom doser. Sedan kollade jag värdet en gång i timmen den natten.
På grund av ryggmärgsskadan har Julia känselnedsättning från skadenivån och ned. Hon känner ingen skillnad på kallt och varmt, på vasst och trubbigt och hon har tarm- och blåsrubbningar, spasticitet och smärta.
– Mitt största orosmoment var tarmen. Att jag skulle göra på mig. Det problemet kände ingen till. Jag brukar tänka: Har andra eller jag nytta av att de vet? Då berättar jag, annars inte.
– Det handlar om integritet samt att det leder till frågor och diskussioner och jag får en känsla av att vara övervakad. Det är det sista jag vill känna. På Kebnekaise gick jag upp några timmar före de andra för att sköta magen.
Julia förklarar att hon har sina rutiner, extrakläder och lavemang.
– När jag testar fysiska gränser har jag gjort det i skogen där det är lätt att sätta sig bakom en buske.
I slutet av klätteretappen började Julias mage krångla.
– Då var vi uppe på toppen och det var helt flackt. Inte en sten att sätta sig bakom. Som tur var började det bli dimmigt, på väg att bli snöstorm. De sa att jag inte fick gå för långt för de ville se mig. Jag bara gick, annars hade jag gjort på mig.
Känslan efter bergsbestigningen var overklighet.
– Jag mådde så bra. Både själsligt och kroppsligt, förutom ont i fötterna. Jag har kämpat för det här så länge och så tog det slut så fort. Jag kände en tomhetskänsla och samtidigt kändes det så gott. All tid jag har lagt ned och saker jag har avsagt för att prioritera träning. Jag går upp och mår bra. Jag kommer ner och mår bra.
Julia bläddrar fram bilderna från Kebnekaise i mobilen. Rösten är full av bubblande glädje.
– Det var så häftigt! Från sommar till vinter på en dag. Soligt på förmiddagen, det blev dimmigare allteftersom och började dugga un-der klättringen. Sedan blev det snöstorm.
– När jag tittar på bilderna fattar jag knappt att jag har varit där. Vi gick över en glaciär och tittade ned i en spricka utan synligt slut. På ett stycke snö åkte vi alla nedför på baken, ett 80-tal meter ren glädje.
Artikeln är tidigare publicerad i Kick nr 3 2017. Fler researtiklar kan du hitta i arkivet.