Efter en nackskada 2004 har Anders Hård, 42, anpassat sitt liv till nya förutsättningar – och nu även till livet som bonuspappa. Med humor och värme delar han sin vardag fylld av tandborstjakt, kojbyggen och äventyr med sin nya familj. Favorit i repris: Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Kick 2025.
”Den stora bajsöversvämningen” står det på en teckning här hemma. I just detta fall önskar jag lite att Vera, då 9 år, inte var så himla bra på att rita. Teckningen visar med aningen för mycket detalj hur det gick till när min typiska RMS-mage, som inte jobbar så snabbt som tidigare och hade tre dagars leverans sparad, gjorde stopp i toaletten hemma hos min flickvän och hennes barn. Det var innan vi bodde tillsammans och resulterade i en obrukbar vattenklosett under några timmar, lite förtjusta fnitter från de små och många bajsskämt den kvällen – och teckningen, som fick hänga uppe någon vecka som minne.
Bonuspappa på riktigt
Jag brukade tänka att jag inte är någon barnmänniska. Jag menade inte att jag inte gillade barn, utan bara att jag inte riktigt förstod mig på dem eller kände mig särskilt bekväm med dem. Om någon hade bett mig vara barnvakt en stund då så hade jag nog inte alls vetat var jag skulle börja.
Men jag ville bli en barnmänniska och allt går väl att lära sig, tänkte jag. Så när det visade sig att damen jag var intresserad av på Tinder – Hanna – hade två barn redan såg jag det som en spännande utmaning. Det var inte så att jag letade efter någon med barn utan det bara råkade bli så.
Det är nu lite mer än två och ett halvt år senare och mitt stödföräldraskap har stötts och blötts under tiden till den punkt att jag nog får lov att kalla mig ”bonuspappa” på riktigt. I den rollen ingår att jaga på barnen att de ska borsta tänderna och gå och lägga sig, att plocka upp väldigt många saker från golvet, få sina tånaglar målade grönglittriga ibland, att plocka i och ur en diskmaskin ungefär tusen gånger om dagen, hjälpa till att bygga kojor och kulbanor och att skjutsa till diverse träningar.
Men det ingår också att få se barnen växa som människor, dela deras glädje i det stora och det lilla i livet och att få ta del av deras kärlek. Jag var inte säker på att jag någonsin skulle känna så, men värmen i hjärtat när man kommer hem från en tuff arbetsdag och en sjuåring bara måste få berätta, innan jag fått av mig ytterkläderna, om pärlplattan han precis lagt och som föreställer en leende sushirulle, är ändå svår att toppa och gör allt det där praktiska bestyret värt det.
Att hitta sin roll
Det har inte alltid varit smärtfritt. Det är såklart svårt att komma in som utomstående, ta plats och bli en del av en liten familj, rullstol eller ej. Det har egentligen varit ganska få situationer när rullstolen faktiskt påverkat, men det har hänt. Första gången jag var med och hämtade barnen efter skolan samlades en hel ring av barn runt mig och började bombardera mig med frågor. Det tyckte inte Vera var så roligt. Skämsvarning? Det var kanske som att det var hon själv som stod där i mitten av cirkeln och att det inte kändes kul att sticka ut.
Ett misstag jag gjorde i början var att försöka hjälpa barnens mamma genom att också tjata på barnen att göra saker. Det mottogs inte särskilt bra och ledde till konflikt ganska snart. Det kan ta tid att hitta sina roller; jag fick lära mig den hårda vägen att det är bättre att bara vara lekfarbror i början och bygga ett förtroende först.
Mördarmaskinen
Rullstolen kallas numera ”mördarmaskinen” efter att samtliga familjemedlemmar någon gång tippat med den, trots alla gånger jag informerat om hur man inte ska göra. Ändå får den sällan stå stilla när jag hoppar över till en soffa eller stol. Roligare leksak har vi nog inte hemma. Ofta får jag ropa efter den efter att den lämnats på andra sidan rummet när något annat roligt dyker upp som distraherar.
Det verkar bara vara jag som tycker att jag faktiskt behöver den. Ett fint ögonblick jag minns var första gången den blev bortrullad med mening, efter att Henry blev sur på mig. Det kändes som något slags framsteg och att han hade släppt en barriär, även om jag kände mig lite hjälplös precis i stunden.
Mitt knä fungerar också bra som avlastningsbord har jag märkt. Väldigt praktiskt när man har något i handen som man vill bli av med och det är för långt till exempelvis papperskorgen, eller när man kliver in genom ytterdörren och har ett par leriga handskar man inte längre har någon nytta av. Nåväl, bättre än att behöva plocka upp dem från golvet senare antar jag. Men det är å andra sidan väldigt mysigt när barnen spontant kryper upp i knät på mig. Då smälter bonuspappahjärtat och allt är förlåtet.
Det finns helt klart fördelar med att träffa någon med barn varannan vecka (eller liknande). Man får en välbehövlig paus, kan andas ut och komma med lite energi till nästa omgång. Att vara med barnen krävde extra energi i början. Jag ville vara mitt bästa jag, och det var en ovan situation med högt tempo. Samtidigt är det nog i det närmaste en förutsättning med halvtid för att ha tid att lära känna sin partner på egen hand också. En fördel med att träffa någon med barn, som jag inte hade tänkt på innan, är att hen förmodligen är rätt luttrad från tidigare blöjperioder, vilket gör att diverse intimfrågor blir ganska odramatiska.
När rullstolen sätter gränser
Såklart kan det ibland finnas en sorg eller en sorts saknad kring att inte kunna göra allt med barnen. Jag hade så gärna velat springa runt ute i skogen, sparka boll eller klättra i träd med dem. Det blir lite tydligare igen helt plötsligt, att jag inte kan göra allt som innan. När jag var själv hade jag lärt mig att anpassa mitt liv så att det fungerar väl utan att kunna gå. Men det vill jag knappast kräva från familjen, att de ska hålla sig till rullstolsvänliga aktiviteter. Jag har i stället lärt mig att uppskatta rollen som stödfunktion och att få allt att flyta vid de tillfällen då jag har svårt att vara med själv. Och i stället njuta efteråt, när barnen uppspelt vill berätta allt om sina roliga äventyr för mig.
Det finns ju ändå många saker vi kan dela, och det allra mesta är roliga aktiviteter som passar oss alla. De älskar naturen, som jag – riktiga mullebarn som älskar att sova i tält och lukta på skogen. Det är också kul att kunna föra över en del foto- och reseintresse.
De senaste somrarna har jag njutit av att kunna visa dem några vackra platser runt om i Sverige och Norge som jag upptäckt via mina tidigare resor. Det blir något annat att resa med barn – mycket snacks i bilen och prylar och pinaler staplade upp till taket. Men när man får se deras stora ögon när vi blickar ut över en vacker fjord för första gången tillsammans, är även det värt det.
Tid full av mening
Det här med fritid – som man inte förstod hur mycket man faktiskt hade som singel – det kan nog alla med barn intyga är en lyxvara som man delvis får klara sig utan när man lever med ett par små människor som ofta vill ha ens fulla uppmärksamhet. Men det resulterar i stället i tid full av mening, och jag skulle inte vilja byta tillbaka. Så jag vill sammanfatta det hela med följande: Att träffa Hanna – det kan vara det bästa som hänt mig.
Namn: Anders Hård
Ålder: 42
Skadad sedan: 2004
Funktionsnedsättning: Inkomplett nackskada, nivå C6–7
Aktuell: Bonuspappa
Läs mer av Anders Hård på kick.se arkiv.